Burefakta

Buresläkten är säkerställd, med en kombination av historiska källor och DNA-bevis, tillbaka till början av 1400-talet och den man som Johan Bures släktingar kallade ”Gamle Olof” i Bureå, Västerbotten. Indikationer finns även på att Johan Bures uppgift om att Olofs far hetat ”Herse” möjligen kan stämma.

Det finns på nätet och i enstaka böcker uppgifter om att dessa stamfäder för Buresläkten kan kopplas till medeltida stormän i Medelpad, bland annat den mytiske gestalten ”Fale Bure”. Vetenskaplig källkritisk forskning har visat att dessa släktskap är uppdiktade och inte har stöd i några historiska källor.

Buresläktens kända historia börjar alltså i 1300-talets Bureå i Västerbotten. Det gör släkten till en av de äldsta kartlagda allmogesläkterna i världen och vi sänder en tacksamhetens tanke till salig Johan Bure som för 400 år sedan gav sig i kast med den gigantiska uppgiften att kartlägga tusentals släktingar i sin moders släkt.

Släktens tidigast kända grenar, vilka källkritiskt granskats och visat sig trovärdiga:

Klicka på trädet för en större version.

Många felaktiga och påhittade uppgifter om Buresläktens äldre historia cirkulerar på nätet, trots att de gång på gång visats inte stämma med verkligheten. Här sammanfattar vi bakgrunden och de viktigaste källkritiska granskningarna som gjorts genom åren:

Uppgifterna om Buresläktens härstamning från medeltida stormän i Medelpad tillkom i en tid då det var mycket viktigt att skaffa sig fina anor, oavsett om de var äkta eller inte. Det var inte Johan Bures släktingar som berättade om en sådan härstamning, det var uppgifter Johan Bure fick från andra håll och som han infogade i sin släktberättelse, sannolikt för att ”förbättra” släktens anor.

---

Källor:

1. Bure, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17152, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Vennberg.), hämtad 2017-01-10.
2. Sikeborg, Urban (1996). ”Johan Bures släktbok över Bureätten: tillkomst och tillförlitlighet”. Släktforskarnas årsbok (Stockholm : Sveriges släktforskarförbund, 1995–) 1996,: sid. 245–286
3. Bureätten, http://wiki.genealogi.se/index.php?title=Bureätten, Wiki-Rötter, hämtad 2017-01-10.
4. Sikeborg, Urban (2014). ”Bure-stamfäderna Gamle Olof, Härse i Bure och Fale hin unge”, sid 19.
5. Bure-DNA, http://buredna.sjolunds.se, Om DNA-undersökningar kring Buresläkten.

Buresläkten är säkerställd, med en kombination av historiska källor och DNA-bevis, tillbaka till början av 1400-talet och den man som Johan Bures släktingar kallade ”Gamle Olof” i Bureå, Västerbotten¹. Indikationer finns även på att Johan Bures uppgift om att Olofs far hetat ”Herse” möjligen kan stämma².

Det finns på nätet och i enstaka böcker uppgifter om att dessa stamfäder för Buresläkten kan kopplas till medeltida stormän i Medelpad, bland annat den mytiske gestalten ”Fale Bure”. Dessa teorier framfördes första gången i Johan Bures släktbok, men modern källkritisk forskning har visat att dessa släktskap är uppdiktade.

Herse = Herse?

Den centrala länken i den påstådda släktkopplingen är den förste kände mannen i Buresläkten i Bureå, som alltså möjligen hette Herse. Herse bör rent tidsmässigt varit född ca 1350-1360, men det är okänt var.

En teori har framförts om att han skulle vara identisk med en Herse som omnämns i ett medeltida brev år 1374³. Källan anger att Herse var son till en Sigurd i Klappsta (som sannolikt kan identifieras som byn Klappsta i Ullånger socken), men enligt teorin skulle denne Herse istället varit son till lagmannen Fartheign Unge i Skön, Medelpad.

För att granska den teorin har en genomgång av bevarade förstahandskällor från den tiden gjorts, vilken har visat att det omöjligen kan vara samma Herse. Den slutsatsen baserar sig på att Herse i det ovan nämnda medeltidsbrevet år 1374, berättas ha följt med på en gränsdragningsresa till Norrbotten tillsammans med bland andra fogden i Hälsingland Torsten Styrbjörnsson. Torsten Styrbjörnsson och även riddaren Nils Abjörnsson som var med på resan, var båda döda långt innan år 1374⁴, så resan hade ägt rum mycket tidigare. Källorna berättar för oss när den skedde: Resan finns omtalad i Åbo domkyrkas Svartbok och ska ha skett 1348⁵. Detta stämmer bra med att Torsten Styrbjörnsson var fogde i Hälsingland åren 1347-48⁶.

Utifrån detta kan vi sluta oss till att Herse redan år 1348 hade uppnått vuxen ålder. Han bör alltså ha varit född senast ca 1328 och kan därmed inte vara identisk med Herse i Bureå, som bör ha varit född ca 1350-1360.

Även om teorin hade visat sig stämma, hade det inte funnits någon koppling på fädernet till Fartheign Unge i Medelpad. Inga historiska källor visar att Herse skulle ha varit son till någon annan än Sigurd i Klappsta, som det skrivs i urkunden år 1374.

Sammanfattning:

Johan Bures släktbok innehåller uppgifter om närmare 2000 ättlingar till Buresläkten. Den innehåller även uppgifter om att släkten skulle härstamma från ”Fale Bure”, en medeltida storman i Medelpad. (Andra personer än Johan Bure har senare utökat släkthistorien med påhittade anor ner till personer som omnämns på runstenar, men det är en annan historia)

Uppgifterna i släktboken är trovärdiga till det sena 1300-talets Bureå, men inte längre bak. Här förklarar vi varför:

Det finns ett missförstånd kring trovärdigheten i de olika delarna av den släkthistoria Johan Bure nedtecknade i släktboken. Den som inte känner till hur släktboken tillkom, kan lätt tro att han fick alla uppgifter i intervjuer med sina egna släktingar, vilka ju borde känna till sin släkt flera hundra år tillbaka.

Men detta är ett vanligt missförstånd. Det var inte Johan Bures egna släktingar som gav honom uppgifterna om släktens härstamning från Fale Bure i Sköns socken, Medelpad. De ca 20 släktingar som Johan Bure intervjuade¹ berättade utförligt om släktens härstamning tillbaka till Gamle Olof² (och i ett fall till Herse³) i Bureå. Dessa män var, enligt släktingarna, Buresläktens tidigast kända anfäder.

De släkttavlor som Johan Bure sammanställt utifrån sina släktingars berättelser är trovärdiga genom att det finns många samstämmiga uppgifter. Att de också är för tiden ovanligt ärliga, i det att de tar upp oäkta barn, frillor och avrättade personer, ökar deras trovärdighet⁴.

När Johan Bure sedan, den 8/4 1601, besökte Skön socken, fick han av kyrkoherden, Herr Peder (som inte tillhörde släkten), höra legenden om ”Fale hin unge” och se dennes gravsten på kyrkogården^5,6. (En berättelse som sannolikt återgår på den Farthæghn Unge, som var underlagman i Medelpad vid 1300-talets mitt).

Detta gjorde av allt att döma så stort intryck på honom att han gav denne Fartheign namnet ”Fale Bure” och införlivade honom i släkttavlan. Det syns tydligt i original-släktboken hur släktens generationer ursprungligen utgått från stamfadern Gamle Olof, vilket Johan Bure senare (med annat bläck) utökade till Fale Bure. Att Johan Bures släktkedja från den fiktive Fale Bure till Buresläkten i Bureå inte kan stämma, visas av att Fale Bure isåfall skulle ha varit minst 150 år gammal när han blev pappa…⁷

Tillkomsten av släktboken har granskats av Urban Sikeborg, som konstaterar ”Att Gamle Olof en gång varit den äldste förfader som Johan Bure känt till namnet antyds redan av hans sätt att numrera generationerna i marginalen i släktbokens tabeller. Av släktboken i autograf framgår att de flesta av dessa generationsbeteckningar är tillagda i efterhand, med annat bläck, med Fale hin unge i Byrestad i Skön som utgångspunkt.”⁸

För att förstå hur Bure-genealogin kommit till, och vad som Johan Bure baserat på förstahandsuppgifter från släkten, till skillnad från senare berättelser från helt andra personer, är det viktigt att man källkritiskt studerar hur och när delarna i Johan Bures släktbok skrivits. Det har Urban Sikeborg gjort mer ingående än någon annan. Därför rekommenderar vi att läsa hans artiklar på DVD:n med Johan Bures släktbok i original.

---

Källor:

1. Om den källkritiska bedömningen av Johan Bures släktbok, Sikeborg Urban, 2014, sid 24 ff.
2. Bure-stamfäderna Gamle Olof, Härse i Bure och Fale hin unge, Sikeborg Urban, 2014, sid 1 f.
3. ibid., sid 3 ff.
4. Om den källkritiska bedömningen av Johan Bures släktbok, Sikeborg Urban, 2014, sid 30.
5. Johan Bures släktbok i original, insida av omslag och sidan 132 ff.
6. Sumlen, Johan Bure (Klemmings utgåva 1886), s. 191 f.
7. En central del i Johan Bures biografi om ”Fale Bure” är att han ska ha deltagit i slaget vid Lena år 1208. Herse, som nämns som Buresläktens stamfar i Bureå, var född ca 1350-1360 och om den Fale Bure som Johan Bure beskrev skulle ha funnits och varit far till Herse, skulle han ha varit över 150 år gammal.
8. Bure-stamfäderna Gamle Olof, Härse i Bure och Fale hin unge, Sikeborg Urban, 2014, sid 1.

På nätet finns en spridd felaktig uppgift att hustru Dordi, som var gift med stamfadern för den stora Sursill-släkten i Finland, Erik Ångerman Sursill, skulle ha hetat Dordi Bure. Denna uppgift har inga belägg i varken historiska källor eller i Johan Bures släktbok.

Ursprunget till uppgiften torde vara den anteckning som finns på sidan 160 i Johan Bures originalsläktbok: ””Somblige mene at then store Slächten i Österbotn, som är ifrå Theegh. antingen Erik Ångermans hustrus (Dordijs) eller [’eller’ är ändrat från ett påbörjat ’skall’] [överstruket: thennes], skall wara af Bureätten”.

Bild från Johan Bures Släktbok på DVD, Genealogiska Föreningen och Urban Sikeborg (2014)

Denna vaga notering om att någon av Sursillsläktens stamföräldrar, Erik Ångerman och hustrun Dordi i Teg i Umeå eller möjligen någon släkting till dem, skulle ha tillhört Bureätten har fått finska och svenska släktforskare att tilldela henne namnet Bure. Denna ”Dordi Bure” förekommer i åtskilliga släkttavlor på nätet.

Men Johan Bure själv placerar inte in Dordi bland sina släktingar i sin stora utförliga redovisning av sin mormors Buresläktingar och -förfäder, vilket visar att hon inte tillhörde de kända grenarna av Buresläkten. Uppgifterna om att Dordi var en Bure ska alltså betraktas som ännu en av alla obekräftade Bure-teorier och Dordi ska därmed inte tas upp i några släkttavlor med tillnamnet ”Bure”.

Namnet Dordi, som är utvecklat ut Dorotea, är vanligt i norra Sverige under 1500-talet [Fredriksson. I., Anthroponymica Suecana 7 (1974), sid 167] och senare. Namnet förekommer även på ett tjugotal ställen bland Bureättlingarna i Johan Bures släktbok.

Vi har i vår hand fått boken ”Bureätten, del 3”, sammanställd av TM Hernelind. Här följer en kort recension.

Upphovsmannen inleder boken med meningen ”Jag har läst historia på högskolan.” I inledningen slås också fast att boken ”…kommer att handla om sanna källor…”.

Denna inledning gör att man förväntar sig en bok med korrekta uppgifter med tydlig koppling till historiska källor och med ordentliga källhänvisningar.

Redan på första sidan faller denna förväntning. Boken inleds nämligen med att räkna upp Buresläktens påstådda härstamning från personer omnämnda på runstenar. Denna släktkedja, som Johan Bure inte hade med i sin släktbok, är en känd släktförfalskning från 1700-talet. Det är en släktkedja påhittad av prästen Andreas Rhyzelius, med syfte att få släktens historia att framstå som uråldrig. Den har alltså inget med verkligheten att göra.

Hur är det med källorna då? Boken skulle ju handla om sanna källor, sas det i inledningen.

Några sidor in i boken påstås att en ”Fåle Bure” nämns i den så kallade Manx-krönikan (som skrevs på Isle of Man på 1260-talet). Det påstås att i krönikans latinska text står det ”…Suecorum Fåle Bure, et luvat Guttorm Östmansson.”. Man behöver knappast ha läst på högskolan för att inse att de medeltida klostermunkarna på Isle of Man inte kan ha använt bokstäverna å och ö i sina latinska texter… Och läser man krönikan (som finns i avskrift och översättning här) så finns ingen liknande text där. Denna ”källhänvisning” är alltså uppenbarligen påhittad av författaren.

Många fler påhittade uppgifter finner man genom hela boken. Några exempel:

I boken citeras en text om en man som i de isländska sagorna kallas ”Vedorm, en mäktig herse i Uppland”. Herse var en fornnordisk benämning på en lokal hövding. Men här byter författaren helt sonika ut mannens namn, ”Vedorm”, till ”Herse”, för att sedan påstå att namnet Herse visar att han måste vara en medlem av Bureätten.

Längre bak i boken påstås att bonden Ingevald Jonsson i Stigsjö Socken i Ångermanland skulle vara son till en väpnare i Västmanland vid namn Jon Gudlevsson. Att en vanlig skattebonde i Ångermanland skulle varit son till en frälseman i södra Sverige vore sannerligen en sensation. Detta släktskap är uppenbart påhittat, vilket blir extra tydligt eftersom källan som författaren hänvisar till visar att väpnaren inte hette Jon utan Inge Gudlevsson.

Sammanfattningsvis kan konstateras att boken ”Bureätten, del 3” till allra största delen består av kopierade/avskrivna texter från Internet, t ex Wikipedia, och från olika bokverk (texter som är skyddade av upphovsrätt, varför man kan undra om tillstånd finns för all denna kopiering av texter?). Många släktskap som förs fram i boken har av historiker visats vara påhittade, men förs ändå fram i boken som sanningar. Många av källorna som anges visar sig vid en granskning inte innehålla de uppgifter som påstås. Namn och andra historiska uppgifter har ändrats för att passa in i författarens ”kartläggning” av släktskapen.

Det står klart att denna bok, precis som de tidigare i serien, inte syftar till att beskriva verkligheten. Syftet tycks istället vara att glorifiera Buresläktens historia och därmed delar av författarens egen släkt. Bokens släktuppgifter är alltså inget som den seriöse släktforskaren, som vill hitta verkliga släktingar, ska bry sig om.

Det finns många släkter som i äldre skrifter hävdat fädernehärstamning från Buresläkten. Uppgifter som modern källkritisk forskning visat inte stämmer. Släkten Stenklyft är en sådan släkt, som visat sig inte ha fädernehärstamning från Bure.

Släkten Stenklyft härstammar från länsmannen, gästgivaren och riksdagsmannen Christopher Hansson (1589-1655) i Helgum, Säbrå socken. Den förste som antog släktnamnet var Christophers son Jakob Stenklyft (1625-1686), som blev lantmätare och senare kronofogde i Jämtland.

I äldre skrifter finns uppgifter att Christopher Hansson skulle ha härstammat från Buresläkten via sin fädernelinje. Uppgifterna kommer från Johan Bures släktbok, där två olika fädernelinjer presenteras:

Christopher Hansson Johannes Laurentii Laurentius Svenonis Sven Pedersson Peder Falesson Fale Olofsson Olof Hersesson i Bureå

Christopher Hansson Johannes Laurentii Laurentius Svenonis Sveno Petri Petrus Gudmundi Gudmund Fale Halsten Bure Fale hin Unge

Släktlinjerna som nedtecknades i släktboken fick Johan Bure från Anders Bure¹ respektive Carl Oxenstierna². De motsägelsefulla uppgifterna redovisas på ett knapphändigt och mycket rörigt sätt i släktboken, vilket är ett tydligt tecken på att Johan Bure hade svårt att få ihop en trovärdig släktlinje³.

Generationerna före Laurentius Svenonis har inget stöd i någon bevarad historisk källa och allt detta fick Bure-kännaren Urban Sikeborg att redan 1996⁴ konstatera att Bure-härstamningen var uppdiktad, sannolikt för att ge de tre adlade bröderna Bure (kusiner till Christopher Hansson) en fädernehärstamning från Buresläkten. De hade redan en säkerställd härstamning från Buresläkten via sin mor, Elisabet Andersdotter från Skellefteå, men vid denna tid var fädernehärstamning det som tillmättes störst betydelse i adliga släkter.

DNA-undersökning gav säkert svar

2013 genomfördes en DNA-undersökning av tre manliga ättlingar till Christopher Hansson. De tre männen härstammar via sina raka fädernelinjer från tre av Christophers söner, däribland Jakob Stenklyft. Det innebär att de alla bär på Christopher Hanssons Y-kromosom, som ärvs från far till son genom generationerna.
Resultatet av DNA-testerna visade⁵ att de alla tre verkligen bär på samma Y-kromosom, vilket därmed bevisligen är den Y-kromosom som de alla ärvt från Christopher Hansson.

Stenklyftsläktens Y-kromosom tillhör haplogrupp R1b (fördjupade tester har fastställt den mer detaljerade haplogruppen till R-Y10791⁶). Buresläktens Y-kromosom, som fastställts med samma metoder, tillhör haplogrupp G2a (eller den mer detaljerade haplogruppen G-Y12970⁷). Det innebär att fädernelinjerna för Christopher Hansson och Buresläkten inte går ihop förrän i en gemensam anfader som levde för ca 50 000 år sedan⁸.

DNA visar alltså helt säkert att Christopher Hansson, och därmed släkten Stenklyft, inte hade någon fädernehärstamning från Buresläkten. Detta bekräftar därmed den källkritiska forskningens slutsatser att Burehärstamningen är påhittad.

Detta är ett fint exempel på hur DNA-undersökningar kan samspela med arkivforskning för att med säkerhet ta reda på vilka släktuppgifter som är sanna och inte.

Hjälp till att sudda ut de felaktiga släktlinjerna!

Tyvärr cirkulerar de föråldrade och påhittade uppgifterna fortfarande på nätet, till skada för den faktabaserade forskningen om norra Sveriges släkter och historia. Vi uppmanar alla som råkar ha den felaktiga släktlinjen i sin antavla att stryka den, så att inte uppgifterna sprids vidare.

Stöter du på någon som har dessa uppgifter utlagda på nätet, påpeka gärna att de är felaktiga och hänvisa till denna artikel.

---

Källor:

1. Se Johan Bures originalsläktbok, sid 134.
2. Se Johan Bures originalsläktbok, sid 133.
3. Den källkritiska genomgången av hur dessa två fabricerade släktlinjer tillkommit presenteras i Sikeborg U., ”Hur herr Engelbrekt i Säbrå blev en Bure”, Genealogiska Föreningen (2014).
4. Sikeborg U. (Släktforskarnas Årsbok) 1996, s. 269–271.
5. Swedish DNA Project, www.familytreedna.com/public/Sweden?iframe=yresults
6. www.yfull.com/ytree
7. www.yfull.com/ytree
8. www.yfull.com/ytree