Månad: januari 2020

Buresläkten är säkerställd, med en kombination av historiska källor och DNA-bevis, tillbaka till början av 1400-talet och den man som Johan Bures släktingar kallade ”Gamle Olof” i Bureå, Västerbotten. Indikationer finns även på att Johan Bures uppgift om att Olofs far hetat ”Herse” möjligen kan stämma.

Det finns på nätet och i enstaka böcker uppgifter om att dessa stamfäder för Buresläkten kan kopplas till medeltida stormän i Medelpad, bland annat den mytiske gestalten ”Fale Bure”. Vetenskaplig källkritisk forskning har visat att dessa släktskap är uppdiktade och inte har stöd i några historiska källor.

Buresläktens kända historia börjar alltså i 1300-talets Bureå i Västerbotten. Det gör släkten till en av de äldsta kartlagda allmogesläkterna i världen och vi sänder en tacksamhetens tanke till salig Johan Bure som för 400 år sedan gav sig i kast med den gigantiska uppgiften att kartlägga tusentals släktingar i sin moders släkt.

Släktens tidigast kända grenar, vilka källkritiskt granskats och visat sig trovärdiga:

Klicka på trädet för en större version.

Många felaktiga och påhittade uppgifter om Buresläktens äldre historia cirkulerar på nätet, trots att de gång på gång visats inte stämma med verkligheten. Här sammanfattar vi bakgrunden och de viktigaste källkritiska granskningarna som gjorts genom åren:

Uppgifterna om Buresläktens härstamning från medeltida stormän i Medelpad tillkom i en tid då det var mycket viktigt att skaffa sig fina anor, oavsett om de var äkta eller inte. Det var inte Johan Bures släktingar som berättade om en sådan härstamning, det var uppgifter Johan Bure fick från andra håll och som han infogade i sin släktberättelse, sannolikt för att ”förbättra” släktens anor.

---

Källor:

1. Bure, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17152, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Vennberg.), hämtad 2017-01-10.
2. Sikeborg, Urban (1996). ”Johan Bures släktbok över Bureätten: tillkomst och tillförlitlighet”. Släktforskarnas årsbok (Stockholm : Sveriges släktforskarförbund, 1995–) 1996,: sid. 245–286
3. Bureätten, http://wiki.genealogi.se/index.php?title=Bureätten, Wiki-Rötter, hämtad 2017-01-10.
4. Sikeborg, Urban (2014). ”Bure-stamfäderna Gamle Olof, Härse i Bure och Fale hin unge”, sid 19.
5. Bure-DNA, http://buredna.sjolunds.se, Om DNA-undersökningar kring Buresläkten.

Buresläkten är säkerställd, med en kombination av historiska källor och DNA-bevis, tillbaka till början av 1400-talet och den man som Johan Bures släktingar kallade ”Gamle Olof” i Bureå, Västerbotten¹. Indikationer finns även på att Johan Bures uppgift om att Olofs far hetat ”Herse” möjligen kan stämma².

Det finns på nätet och i enstaka böcker uppgifter om att dessa stamfäder för Buresläkten kan kopplas till medeltida stormän i Medelpad, bland annat den mytiske gestalten ”Fale Bure”. Dessa teorier framfördes första gången i Johan Bures släktbok, men modern källkritisk forskning har visat att dessa släktskap är uppdiktade.

Herse = Herse?

Den centrala länken i den påstådda släktkopplingen är den förste kände mannen i Buresläkten i Bureå, som alltså möjligen hette Herse. Herse bör rent tidsmässigt varit född ca 1350-1360, men det är okänt var.

En teori har framförts om att han skulle vara identisk med en Herse som omnämns i ett medeltida brev år 1374³. Källan anger att Herse var son till en Sigurd i Klappsta (som sannolikt kan identifieras som byn Klappsta i Ullånger socken), men enligt teorin skulle denne Herse istället varit son till lagmannen Fartheign Unge i Skön, Medelpad.

För att granska den teorin har en genomgång av bevarade förstahandskällor från den tiden gjorts, vilken har visat att det omöjligen kan vara samma Herse. Den slutsatsen baserar sig på att Herse i det ovan nämnda medeltidsbrevet år 1374, berättas ha följt med på en gränsdragningsresa till Norrbotten tillsammans med bland andra fogden i Hälsingland Torsten Styrbjörnsson. Torsten Styrbjörnsson och även riddaren Nils Abjörnsson som var med på resan, var båda döda långt innan år 1374⁴, så resan hade ägt rum mycket tidigare. Källorna berättar för oss när den skedde: Resan finns omtalad i Åbo domkyrkas Svartbok och ska ha skett 1348⁵. Detta stämmer bra med att Torsten Styrbjörnsson var fogde i Hälsingland åren 1347-48⁶.

Utifrån detta kan vi sluta oss till att Herse redan år 1348 hade uppnått vuxen ålder. Han bör alltså ha varit född senast ca 1328 och kan därmed inte vara identisk med Herse i Bureå, som bör ha varit född ca 1350-1360.

Även om teorin hade visat sig stämma, hade det inte funnits någon koppling på fädernet till Fartheign Unge i Medelpad. Inga historiska källor visar att Herse skulle ha varit son till någon annan än Sigurd i Klappsta, som det skrivs i urkunden år 1374.

Sammanfattning:

Johan Bures släktbok innehåller uppgifter om närmare 2000 ättlingar till Buresläkten. Den innehåller även uppgifter om att släkten skulle härstamma från ”Fale Bure”, en medeltida storman i Medelpad. (Andra personer än Johan Bure har senare utökat släkthistorien med påhittade anor ner till personer som omnämns på runstenar, men det är en annan historia)

Uppgifterna i släktboken är trovärdiga till det sena 1300-talets Bureå, men inte längre bak. Här förklarar vi varför:

Det finns ett missförstånd kring trovärdigheten i de olika delarna av den släkthistoria Johan Bure nedtecknade i släktboken. Den som inte känner till hur släktboken tillkom, kan lätt tro att han fick alla uppgifter i intervjuer med sina egna släktingar, vilka ju borde känna till sin släkt flera hundra år tillbaka.

Men detta är ett vanligt missförstånd. Det var inte Johan Bures egna släktingar som gav honom uppgifterna om släktens härstamning från Fale Bure i Sköns socken, Medelpad. De ca 20 släktingar som Johan Bure intervjuade¹ berättade utförligt om släktens härstamning tillbaka till Gamle Olof² (och i ett fall till Herse³) i Bureå. Dessa män var, enligt släktingarna, Buresläktens tidigast kända anfäder.

De släkttavlor som Johan Bure sammanställt utifrån sina släktingars berättelser är trovärdiga genom att det finns många samstämmiga uppgifter. Att de också är för tiden ovanligt ärliga, i det att de tar upp oäkta barn, frillor och avrättade personer, ökar deras trovärdighet⁴.

När Johan Bure sedan, den 8/4 1601, besökte Skön socken, fick han av kyrkoherden, Herr Peder (som inte tillhörde släkten), höra legenden om ”Fale hin unge” och se dennes gravsten på kyrkogården^5,6. (En berättelse som sannolikt återgår på den Farthæghn Unge, som var underlagman i Medelpad vid 1300-talets mitt).

Detta gjorde av allt att döma så stort intryck på honom att han gav denne Fartheign namnet ”Fale Bure” och införlivade honom i släkttavlan. Det syns tydligt i original-släktboken hur släktens generationer ursprungligen utgått från stamfadern Gamle Olof, vilket Johan Bure senare (med annat bläck) utökade till Fale Bure. Att Johan Bures släktkedja från den fiktive Fale Bure till Buresläkten i Bureå inte kan stämma, visas av att Fale Bure isåfall skulle ha varit minst 150 år gammal när han blev pappa…⁷

Tillkomsten av släktboken har granskats av Urban Sikeborg, som konstaterar ”Att Gamle Olof en gång varit den äldste förfader som Johan Bure känt till namnet antyds redan av hans sätt att numrera generationerna i marginalen i släktbokens tabeller. Av släktboken i autograf framgår att de flesta av dessa generationsbeteckningar är tillagda i efterhand, med annat bläck, med Fale hin unge i Byrestad i Skön som utgångspunkt.”⁸

För att förstå hur Bure-genealogin kommit till, och vad som Johan Bure baserat på förstahandsuppgifter från släkten, till skillnad från senare berättelser från helt andra personer, är det viktigt att man källkritiskt studerar hur och när delarna i Johan Bures släktbok skrivits. Det har Urban Sikeborg gjort mer ingående än någon annan. Därför rekommenderar vi att läsa hans artiklar på DVD:n med Johan Bures släktbok i original.

---

Källor:

1. Om den källkritiska bedömningen av Johan Bures släktbok, Sikeborg Urban, 2014, sid 24 ff.
2. Bure-stamfäderna Gamle Olof, Härse i Bure och Fale hin unge, Sikeborg Urban, 2014, sid 1 f.
3. ibid., sid 3 ff.
4. Om den källkritiska bedömningen av Johan Bures släktbok, Sikeborg Urban, 2014, sid 30.
5. Johan Bures släktbok i original, insida av omslag och sidan 132 ff.
6. Sumlen, Johan Bure (Klemmings utgåva 1886), s. 191 f.
7. En central del i Johan Bures biografi om ”Fale Bure” är att han ska ha deltagit i slaget vid Lena år 1208. Herse, som nämns som Buresläktens stamfar i Bureå, var född ca 1350-1360 och om den Fale Bure som Johan Bure beskrev skulle ha funnits och varit far till Herse, skulle han ha varit över 150 år gammal.
8. Bure-stamfäderna Gamle Olof, Härse i Bure och Fale hin unge, Sikeborg Urban, 2014, sid 1.

På nätet finns en spridd felaktig uppgift att hustru Dordi, som var gift med stamfadern för den stora Sursill-släkten i Finland, Erik Ångerman Sursill, skulle ha hetat Dordi Bure. Denna uppgift har inga belägg i varken historiska källor eller i Johan Bures släktbok.

Ursprunget till uppgiften torde vara den anteckning som finns på sidan 160 i Johan Bures originalsläktbok: ””Somblige mene at then store Slächten i Österbotn, som är ifrå Theegh. antingen Erik Ångermans hustrus (Dordijs) eller [’eller’ är ändrat från ett påbörjat ’skall’] [överstruket: thennes], skall wara af Bureätten”.

Bild från Johan Bures Släktbok på DVD, Genealogiska Föreningen och Urban Sikeborg (2014)

Denna vaga notering om att någon av Sursillsläktens stamföräldrar, Erik Ångerman och hustrun Dordi i Teg i Umeå eller möjligen någon släkting till dem, skulle ha tillhört Bureätten har fått finska och svenska släktforskare att tilldela henne namnet Bure. Denna ”Dordi Bure” förekommer i åtskilliga släkttavlor på nätet.

Men Johan Bure själv placerar inte in Dordi bland sina släktingar i sin stora utförliga redovisning av sin mormors Buresläktingar och -förfäder, vilket visar att hon inte tillhörde de kända grenarna av Buresläkten. Uppgifterna om att Dordi var en Bure ska alltså betraktas som ännu en av alla obekräftade Bure-teorier och Dordi ska därmed inte tas upp i några släkttavlor med tillnamnet ”Bure”.

Namnet Dordi, som är utvecklat ut Dorotea, är vanligt i norra Sverige under 1500-talet [Fredriksson. I., Anthroponymica Suecana 7 (1974), sid 167] och senare. Namnet förekommer även på ett tjugotal ställen bland Bureättlingarna i Johan Bures släktbok.