Vi har i vår hand fått boken ”Bureätten, del 3”, sammanställd av TM Hernelind. Här följer en kort recension.
Upphovsmannen inleder boken med meningen ”Jag har läst historia på högskolan.” I inledningen slås också fast att boken ”…kommer att handla om sanna källor…”.
Denna inledning gör att man förväntar sig en bok med korrekta uppgifter med tydlig koppling till historiska källor och med ordentliga källhänvisningar.
Redan på första sidan faller denna förväntning. Boken inleds nämligen med att räkna upp Buresläktens påstådda härstamning från personer omnämnda på runstenar. Denna släktkedja, som Johan Bure inte hade med i sin släktbok, är en känd släktförfalskning från 1700-talet. Det är en släktkedja påhittad av prästen Andreas Rhyzelius, med syfte att få släktens historia att framstå som uråldrig. Den har alltså inget med verkligheten att göra.
Hur är det med källorna då? Boken skulle ju handla om sanna källor, sas det i inledningen.
Några sidor in i boken påstås att en ”Fåle Bure” nämns i den så kallade Manx-krönikan (som skrevs på Isle of Man på 1260-talet). Det påstås att i krönikans latinska text står det ”…Suecorum Fåle Bure, et luvat Guttorm Östmansson.”. Man behöver knappast ha läst på högskolan för att inse att de medeltida klostermunkarna på Isle of Man inte kan ha använt bokstäverna å och ö i sina latinska texter… Och läser man krönikan (som finns i avskrift och översättning här) så finns ingen liknande text där. Denna ”källhänvisning” är alltså uppenbarligen påhittad av författaren.
Många fler påhittade uppgifter finner man genom hela boken. Några exempel:
I boken citeras en text om en man som i de isländska sagorna kallas ”Vedorm, en mäktig herse i Uppland”. Herse var en fornnordisk benämning på en lokal hövding. Men här byter författaren helt sonika ut mannens namn, ”Vedorm”, till ”Herse”, för att sedan påstå att namnet Herse visar att han måste vara en medlem av Bureätten.
Längre bak i boken påstås att bonden Ingevald Jonsson i Stigsjö Socken i Ångermanland skulle vara son till en väpnare i Västmanland vid namn Jon Gudlevsson. Att en vanlig skattebonde i Ångermanland skulle varit son till en frälseman i södra Sverige vore sannerligen en sensation. Detta släktskap är uppenbart påhittat, vilket blir extra tydligt eftersom källan som författaren hänvisar till visar att väpnaren inte hette Jon utan Inge Gudlevsson.
Sammanfattningsvis kan konstateras att boken ”Bureätten, del 3” till allra största delen består av kopierade/avskrivna texter från Internet, t ex Wikipedia, och från olika bokverk (texter som är skyddade av upphovsrätt, varför man kan undra om tillstånd finns för all denna kopiering av texter?). Många släktskap som förs fram i boken har av historiker visats vara påhittade, men förs ändå fram i boken som sanningar. Många av källorna som anges visar sig vid en granskning inte innehålla de uppgifter som påstås. Namn och andra historiska uppgifter har ändrats för att passa in i författarens ”kartläggning” av släktskapen.
Det står klart att denna bok, precis som de tidigare i serien, inte syftar till att beskriva verkligheten. Syftet tycks istället vara att glorifiera Buresläktens historia och därmed delar av författarens egen släkt. Bokens släktuppgifter är alltså inget som den seriöse släktforskaren, som vill hitta verkliga släktingar, ska bry sig om.